En enda liten bokstav, sådan stor skillnad

Jag och min femårige son sitter och äter kvällsmellanmål. Vi småpratar lite. Plötsligt säger han:

– Mamma, hur blir människan gjord?

Jag tänker att det här hör till en förälders lott i livet. Och att man ska svara ärligt på barns frågor. Så jag gör det. Väldigt ärligt faktiskt.

Min son tittar på mig när jag pratar. Smått överseende, nästintill lite… uttråkad. Det förvånar mig.

– Ja ja, säger han när jag är i mål. Men jag menar hur blir människan gjord?

Jag gör mig redo att dra hela konceptet en gång till. Då stampar han lite med fotsulorna i golvet och pekar nedåt.

– Jag menar gjord.

Han menar jord.

Jag har just redogjort för människans tillblivelse helt i onödan. När han snarare är ute efter det motsatta.

Hur blir människan jord?

Jag ser på honom. Med ens känns det där om föräldrar som pussas och kramas väldigt enkelt.